Att lämna ett objekt

I lördags var jag på restaurang med ett gäng andra språkfanatiker. Då pratade några av dem om att de upplever att verbet lämna alltmer används intransitivt, trots att det är transitivt. Så när frågan ”Är lämna ett transitivt eller intransitivt verb?” dök upp på tentan kände jag att jag här fanns det någonting att börja nysta i.

Först och främst: trans-vaddå?
1) Jag ser.
2) Jag ser dig.
3) Jag lägger.
4) Jag lägger boken på bordet.

Verb har inneboende egenskaper, sådana som inte listas i ordlistor. Transitivitet är en sån egenskap och går ut på huruvida verbet kräver ett objekt. Som vi ser i exempel 1 och 2 fungerar verbet se utmärkt både med och utan objekt. Hur är det med 3 då? Kan vi säga ”Jag lägger.” utan att vår inre grammatik hoppar till? Njea. I 4 har verbet lägger både ett objekt, boken, och ett adverbial, på bordet och den meningen känns helt klart grammatiskt riktig. Sen är det klart att dessa inneboende egenskaper kan brytas för att uppnå vissa stilistiska effekter.

Ett verb är intransitivt när det fungerar utan objekt, och transitivt när det kräver ett objekt.

Tillbaka till lämna
Så här ser de första googleträffarna för ”lämnade” ut, notera att där alltid finns ett – här fetmarkerat – objekt:

• Falsk polis lämnade dödsbud i telefon
• Bin Ladin lämnade aldrig Pakistan
• Ilsken general lämnade rättegång
• Om Du Lämnade Mig Nu

Frågan är alltså huruvida lämna är intransitivt eller transitivt, om det kan stå utan ett objekt eller om det kräver ett objekt. Frågetecknet får här markera en osäkerhet:

5) ?Jag lämnar.

Många skulle säga att 5 är ogrammatisk och svara: lämnar vaddå? Rummet, äktenskapet, jordelivet? Då säger de att lämna kräver objekt, och alltså är transitivt. Det var också så jag svarade på tentan.

Tillbaka på restaurangen säger mina vänner saker som att de på nyheterna säger ”Polisen lämnade.” Där används lämna utan objekt, alltså intransitivt. Hm.

Typologiskt
Ibland kallas engelska och svenska för dialekter av varandra, eftersom de i ett globalt perspektiv är väldigt närbesläktade. Engelskan har precis samma ord som vi: leave. Men till skillnad från oss svenskar kan de utropa ”I’m leaving!” utan objekt och utan ett inledande frågetecken: det är helt grammatiskt på engelska. Där är objekten frivilliga.

Jag frågade min kompis om hur det är på tyska, som ju är ett annat väldigt närbesläktad språk. Där används tydligen inte verbet.

Vad är det vi ser?
Kan det vara så att verbet just nu genomgår en liten språkutveckling och går från ett obligatoriskt objekt till ett frivilligt? Konstigare saker lär ju ha skett genom historien.

Känner ni igen det här, eller är ni mer på min förbryllade sida? Jag avslutar med att citera ur bruket:

https://twitter.com/#!/asasecher/status/186894071179128833

 

Imorgon är det tenta i den stora grammatikkursen

Jag måste bara läsa lite mer om verbfraser. Men hörrni. Så jäkla mycket måste man väl inte kunna för att få godkänt? Lite om allt borde väl räcka?

Tar grammatiken fram våra mörka sidor?

När man lär sig grammatik så stöter man i princip alltid på exempelmeningar som ska vissa olika grammatiska (eller semantiska) betydelser. Dessa meningar brukar inte alltför sällan vara lite konstiga.

Under de senaste grammatiklektionerna har båda våra lärare konstaterat att vi ofta använder oss av ganska morbida exempel. Det är folk som ramlar, blir slagna, blir bestulna eller luktar illa. Det sista kanske inte är så morbid/morbitt/morbidt, men väl otrevligt kan man ju tänka sig.

I denna stund sitter jag och läser i Språkriktighetsboken och möts av följande exempel (alla på samma sida) :

• En skara ungdomar stod mörkklädda och nedslagna vid graven.
• Ett flertal barn blev sjuka.
• Flertalet blev sjuka.
• Hälften blev avrättade.

Tänk så många mörka, morbida meningar på samma sida bara för att demonstrera kollektivord som får pluralböjning!

Grammatik-haiku gånger fem

Jag skulle öva lite på grammatiken. Det blev erhm… poesi istället! (För er som inte är bekanta med Haikus så har jag en fin länk.)

Pluggar grammatik,
kurs: Svenska språkets struktur,
roligt men mycket

Ack dessa fraser!
Så lika och olika
— Finn huvudordet!

Lär om bisatser:
Inte För/ e Finit verb
Dock! Undantag finns

Åh, adverbial!
Grammatiken förvirrar
 — Vad är skillnaden?

Så enormt tankspridd,
koncentrationsförmågan
saknar jag just nu

/Josefine
en jordnära poet

Jag tror jag fattar nu

Grammatikdagen

Jag vill bara kort tipsa om Grammatikdagen som anordnas i Stockholm den tredje februari. Det är företaget Språkkonsulterna och Svensklärarföreningen som står för initiativet. För den som inte är i Stockholm finns det så klart andra möjligheter att göra dagen till en grammatikfylld dag.

Jag hoppas att synen att grammatik är roligt, föränderligt, och ett kunskapsområde som ständigt förändras förmedlas under den här dagen. Grammatiken är inte huggen i sten utan omformuleras och förstås bättre och bättre hela tiden. Angående grammatik ska vi i kull 17 läsa hela 12 hp grammatik nu på vårterminen!

Det går att boka biljetter fram till den 19:onde januari. Så skynda så att vi ses där! Jag ser naturligtvis mest fram emot grammatikbakelsen.

Läs mer på Grammatikdagens hemsida.

Syftningsbarn

Mina kära vänner i responsgruppen har nu två möten i rad fått rätta mina syftningsfel. Det är lite pinsamt. Men, tack och lov, jag syftningsfelar bara när det gäller barn, så då får jag helt enkelt låta bli att skriva om barn.

Så här har det sett ut:

• Lanseringen av vår nya storsatsning, migränmedicinen för barn i sprejform…
• Det är paradoxalt att först köpa kaffe framställt av barnarbetare inne i butiken…

Och för att visa att jag faktiskt lärt mig något på grammatikkursen, så kan jag snabbt konstatera att de olika tolkningarna har att göra med att det inte är helt tydligt var frasgränserna går. Antingen ser man migränmedicinen för barn som en nominalfras (med migränmedicinen som huvudord, och för barn som ett efterställt attribut i form av en prepositionsfras med för som huvudord och barn som rektion). Eller så ser man barn i sprejform som en egen nominalfras, då med samma struktur.

I exempel två beror de olika tolkningarna på om hela barnarbetare inne i butiken tolkas som en nominalfras, eller om av barnarbetare och inne i butiken ska ses som två åtskilda fraser.

Alla tolkningarna är, tyvärr för min del, lika och grammatiskt troliga rimliga i svenskan.

Grammatiklärare

När ni tänker på en grammatiklärare, så har ni säkert en tydlig bild i huvudet om hur en sådan lärare ska se ut.
Kanske föreställer ni er en åldrad herre, med glasögon på näsan, som torrt förklarar subjektslagen. Eller har ni bilden av en barsk medelålders kvinna, som rabblar konstiga ramsor som ska hjälpa er att minnas?

Sådan är inte vår grammatiklärare. Hon är varken gammal eller sträng. Hon är ung och snäll.  Hon har randiga tröjor, och blont hår. Hon är läraren som säger ”det här kan verka konstigt nu, men det blir lättare sen”. Det tycker jag är fint.

Bilder designade av Josefine Malmkvist

Den oförbätterliga studenten

Jag misstänker att jag inte är ensam om att vilja ha tisdagens tenta överstökad å det snaraste. Samtidigt som jag önskar att det vore tisdag redan i morgon – eller egentligen helst i går – så infinner sig den där paniken över att tisdagen ligger alltför nära i framtiden. Hur ska jag hinna plugga in allt som jag inte kan redan till i övermorgon!?

Inför varje tenta som jag ska skriva upprepas samma frågor: Varför började jag inte plugga tidigare? Varför har jag tillåtit mig hamna efter i både läsning och övningar? Varför är jag så usel på att planera och strukturera? Efter varje tenta lovar jag dessutom mig själv samma sak: I nästa kurs, då ska jag minsann vara mycket bättre förberedd inför tentan! Jag ska hänga med från start och inte skjuta upp någonting!

Yeah right… Här sitter jag på min fjärde termin på universitetsnivå och förlitar mig tydligen fortfarande på hur lätt jag hade för att lära när jag gick i gymnasiet. Med tanke på att jag faktiskt har fått skriva ett antal omtentor i mitt liv så kunde man ju tro att jag snart borde fatta vinken. Men tydligen inte.

Grammatiken får oss att grampa

Grammatiktentan med stor G närmar sig med stora steg. Visserligen handlar det bara om den blygsamma introduktionskursen. Först nästa termin får vi sätta tänderna i ”Svenska språkets struktur” och verkligen gräva ner oss i grammatikens djupa vatten. Ändock tror jag att vi är många i klassen som upplever vad man skulle kunna kalla grammatikpanik.

Ett tecken på detta är det fina begreppet ”att grampa” som jag fick lära mig igår
(i går). Om jag har förstått det en sammansättning av substantiven grammatik och panik. Jag förstod inte riktigt ursprunget till detta eminenta verb, även om jag misstänker att det uppkom under gårdagens grammatikstudier.

För att undvika vidare grampning för min egen del måste jag nu tyvärr återgå till att studera Tor G. Hultmans röda bok. Det är dags att börja förstå det där med objektsliknande adverbial.