Att lämna ett objekt

I lördags var jag på restaurang med ett gäng andra språkfanatiker. Då pratade några av dem om att de upplever att verbet lämna alltmer används intransitivt, trots att det är transitivt. Så när frågan ”Är lämna ett transitivt eller intransitivt verb?” dök upp på tentan kände jag att jag här fanns det någonting att börja nysta i.

Först och främst: trans-vaddå?
1) Jag ser.
2) Jag ser dig.
3) Jag lägger.
4) Jag lägger boken på bordet.

Verb har inneboende egenskaper, sådana som inte listas i ordlistor. Transitivitet är en sån egenskap och går ut på huruvida verbet kräver ett objekt. Som vi ser i exempel 1 och 2 fungerar verbet se utmärkt både med och utan objekt. Hur är det med 3 då? Kan vi säga ”Jag lägger.” utan att vår inre grammatik hoppar till? Njea. I 4 har verbet lägger både ett objekt, boken, och ett adverbial, på bordet och den meningen känns helt klart grammatiskt riktig. Sen är det klart att dessa inneboende egenskaper kan brytas för att uppnå vissa stilistiska effekter.

Ett verb är intransitivt när det fungerar utan objekt, och transitivt när det kräver ett objekt.

Tillbaka till lämna
Så här ser de första googleträffarna för ”lämnade” ut, notera att där alltid finns ett – här fetmarkerat – objekt:

• Falsk polis lämnade dödsbud i telefon
• Bin Ladin lämnade aldrig Pakistan
• Ilsken general lämnade rättegång
• Om Du Lämnade Mig Nu

Frågan är alltså huruvida lämna är intransitivt eller transitivt, om det kan stå utan ett objekt eller om det kräver ett objekt. Frågetecknet får här markera en osäkerhet:

5) ?Jag lämnar.

Många skulle säga att 5 är ogrammatisk och svara: lämnar vaddå? Rummet, äktenskapet, jordelivet? Då säger de att lämna kräver objekt, och alltså är transitivt. Det var också så jag svarade på tentan.

Tillbaka på restaurangen säger mina vänner saker som att de på nyheterna säger ”Polisen lämnade.” Där används lämna utan objekt, alltså intransitivt. Hm.

Typologiskt
Ibland kallas engelska och svenska för dialekter av varandra, eftersom de i ett globalt perspektiv är väldigt närbesläktade. Engelskan har precis samma ord som vi: leave. Men till skillnad från oss svenskar kan de utropa ”I’m leaving!” utan objekt och utan ett inledande frågetecken: det är helt grammatiskt på engelska. Där är objekten frivilliga.

Jag frågade min kompis om hur det är på tyska, som ju är ett annat väldigt närbesläktad språk. Där används tydligen inte verbet.

Vad är det vi ser?
Kan det vara så att verbet just nu genomgår en liten språkutveckling och går från ett obligatoriskt objekt till ett frivilligt? Konstigare saker lär ju ha skett genom historien.

Känner ni igen det här, eller är ni mer på min förbryllade sida? Jag avslutar med att citera ur bruket:

https://twitter.com/#!/asasecher/status/186894071179128833

 

Svag böjning för återvinna

Jag tycker att det är ett jäkla schå att återvinna. Vi samlar mjölkpaket, havrefraspaket, äggkartonger, tomatburkar och tidningar tills de fyller lägenheten, och sen kanske vi orkar oss iväg till återvinningsstationen. Det är ju en hel bit bort dit! Jobbigt. Därav är jag fascinerad av mig själv, att jag idag lördag var där, dessutom innan klockan tolv!

Så vad är det jag har gjort? På twitter skrev jag återvinnt:

https://twitter.com/#!/spokpandabarnet/status/178432020475686913

Återvinna brukar böjas precis som vinna:
Presens: vinner
Preteritum: vann
Supinum: vunnit

Återvinna går att jämföra med till exempel dammsuga som också slutar med ett verb som böjs starkt (svag böjning i parentes med asterisk för att markera att formen är ogrammatisk):
suger
sög (*sugade)
sugit (*sugat)

Men ordet dammsuga böjs inte alltid som suga. Där finns två parallella former, antal googleträffar på respektive form inom parentes:
dammsuger
dammsög (641 000)/dammsugade (22 500)
dammsugit (279 000)/dammsugat (49 500)

Jag bör kanske poängtera att de första träffarna på dammsugade och dammsugat handlar just om ordformerna, men en bit ner i listan kommer det faktiska användandet. Oavsett exakt hur många av träffarna som är genuina så är de några stycken, och det räcker. Och förresten, att folk skriver så mycket om att dammsuga är ju ganska intressant bara det.

Så vad har då hänt? Jo, dammsuga ses helt enkelt som ett eget ord bortkopplat från suga, och får då ett svagt, ”vanligt”, böjningsmönster.

Min fråga är då om samma sak håller på att hända med återvinna. När jag skrev återvinnt funderade jag på ordformen innan jag tryckte på Send, men kände att det kunde få stå kvar. Nu finns det inte alls lika många googleträffar på dessa former som för dammsuga-formerna, men det finns några stycken, som dessutom står i annars någorlunda rättstavade texter.

återvinnde: 75 träffar. ”Imorse efter frukost traskade jag och barnen iväg till återvinningen och återvinnde”
återvinde: 38 träffar. ”idag återvinde vi skräp på skolan! vi gjorde bordsdekorationer utav gamla blommor!”
återvinnt: 46 träffar. ”Städat, återvinnt massa saker. (dock inte allt för jag pallade inte idag)”
återvint: 7 träffar. ”Allt glas återvint. Alla burkar pantade. Popcornen uppdammsugna.”

Den svaga återvinningen är på frammarsch!

Att inte skräda orden

Bild från Saltå kvarns hemsida

Ibland börjar jag tänka på ett ord. Senast var det skräda. Det används ju bara tillsammans med ord, och gärna med ett inte. Kan man inte skräda något annat?

– Skrädmjöl, svarar twitter.

– Att skräda en stock! svarar twitter. Här har ni en länk på vad det är.

Så, nästa fråga då. Är det samma skräd-?
En titt i SAOB ger svaret: ja.

Skräda betyder ungefär att avlägsna, skilja bort de sämre delarna, rensa, grovmala.
Grovmalt mjöl, timmer som en bit huggits bort från, och så att rensa bort de elaka orden från det man säger.

Jag tycker det är intressant att det är formen med inte som levt kvar; sällan hörs eller syns ”Jag skräder orden”.