Indoktrinerad efter en halv termin

Olle J kallade den första kursen för en liten indoktrineringskurs i att vara språkkonsult. Och visst var det en sådan. Det är nu självklart för mig att språk ska vara ett verktyg för demokrati och tillgänglighet. Kanske inte alltid, men när det så krävs. Mottagaranpassning har matats in i mitt huvud. Vem talar jag med? Vad vet den personen? Kan vi samma saker? Hur pedagogisk ska jag vara? Alltså är det för mig självklart att offentliga dokument, kontrakt, och så vidare, ska gå att förstå av vem-det-nu-är-som-ska-läsa-det. Punkt.

Men tydligen inte för de* som skriver dessa dokument – juristerna. De vill värna om ”språkets nyanser” och ”exakthet” (läs HÄR och HÄR på Dagens juridik, inklusive kommentarer). För mig låter det mer som om de vill värna ”språkets gamla ord” och ”substantiveringar”. Och visst, jag älskar nyanser, myser vid gamla böjningsmönster och ord, men det är skillnad på litteratur och poesi och all annan text. Svenskan är dessutom ganska snabb på att byta ut ordförrådet, i alla fall jämfört med engelskan. Det är det som ligger till grund för den allmänna uppfattningen om att engelskan skulle ha så många fler ord – engelskan är helt enkelt sämre på att göra sig av med gamla. Det finns ingen anledning till att juristiskan, som trots allt är en version av svenska, ska följa andra mönster för språkutveckling och vara mer konservativ än resten.

Argumentet att svåra ord behövs sker genom jämförelser med andra fackspråk, gärna med fysiken, kanske för att den anses allmänt svår och krånglig. Skillnaden mellan juridiskan och fysikiskan är att juridiskan påverkar meningsuppbyggnaden, medan fysikiskan skiljer sig från vanliga svenskan snarare genom ett annat ordförråd, fler fackord. Jämförelsen är alltså inte så bra; fysikiskan är enklare att förstå.

Men det är klart, att om man inte kan imponera på sina kunder med sina svåra ord och därmed sin enorma fackkunskap, hur ska man då kunna hålla timpenningen uppe? Språket som härskarteknik vid löneförhandlingar beskrivs bra av Jan Gradvall HÄR (kanske något för språkkonsulter att anamma, eller vore det alltför ironiskt?).

Den här diskussionen har varit lite som en ögonöppnare för mig: Alla håller inte med! Så nu har jag två och ett drygt halvt år på mig att slipa argumenten. Det vore jobbigt att ställas mot de här tankarna ute i arbetslivet och inte kunna försvara sin yrkesroll. Om jag klarar tentan imorgon och inte blir utkastad från Nordiska språk vill säga.

* både de och dem är korrekt i sådana här formuleringar med preposition – pronomen – som. Ungefär så här ”…för dem.” (objektsform) ”De som…” (subjektsform)