Texters form och funktion, 5 hp

Texters form och funktion var en kurs i textanalys. Vi har bland annat pratat om diskurser nominala/verbala drag, ramar, propositioner – och min favorit presuppositioner! I princip så har vi granskat allt från reklamtexter till myndighetstexter. Vi har vridit och vänt på texterna och analyserat på alla möjliga nivåer.

Vi har haft två lärare varav var en ung doktorand. Det kan vara värt att notera att alla doktorander vi har haft hittills har varit ovanligt söta och kloka. Det kan också vara värt att notera att närvaron var betydligt högre vid dessa tillfällen.

Inlämningar innebär ofta en del ångest i vår klass. Denna kurs hade två inlämningsuppgifter och innebar (i alla fall i teorin) dubbelt så mycket ångest som andra kurser. Dessutom var kursen bara tre veckor lång, så för oss utan förkunskaper var det lite knepigt att lära sig alla nya begrepp.

Men jag ska inte klaga – det jag fått lära mig har hittills varit väldigt användbart!  Dessutom är textanalys riktigt roligt, särskilt när klassen ska diskutera genus och dolda budskap. Om det är något som får fart på klassen så är det trångsynta texter.

Finns det bra texter?

Idag satt vi på lektionen och tittade på en text från BRIS. Den handlade om mobbning, och riktade sig till den där stackaren som sitter och undrar varför folk är så dumma och världen är så pest.

Det var bara det, att texten inte var bra. Den var dels som en informationstext om fenomenet, dels som en handlingsplan för att någon odefinierad skulle agera mot mobbningen. Dessutom var tilltalet kluvet, både eleven och en onämnd vuxenvärld tilltalades. Genom passivformer och substantiveringar doldes den som utför de elaka handlingarna, medan den som utsätts hela tiden fanns i fokus. Och värst av allt så sa texten emot sig själv: ”Det är aldrig den mobbades fel” stod det, samtidigt som texten hela tiden satte den mobbades personlighet och sätt i centrum. ”Du är nog lite udda” var kontentan.

”Mobbning är när någon blir utsatt för upprepade negativa handlingar under en tid”, som om mobbning vore en naturkraft som ingen rår för. Här finns ingen som utsätter någon annan, nej, det är bara någon som nästan bara råkar bli utsatt. Hoppsan, liksom.

”Men vem som helst kan bli utsatt för mobbning, inte bara blyga och rädda personer. Vissa personer har ett udda sätt att uppträda.” Jag vet inte ens vad jag ska säga.

Det är så väldigt, väldigt sorgligt att en så här viktig text är så dålig.

Förra veckan var det en text från KP. Den var inte heller bra. Det är lätt att tänka att eftersom texten är skriven i fina punkter, med du-tilltal och är rättstavad, så är den bra. Men den här textanalyskursen pekar ut att det inte räcker. Ofta känner man som läsare att en text är dålig, men man kan inte säga varför. Därför är det väldigt givande att få det här perspektivet på texter.

Men mest är jag bara ledsen. Finns det inga bra texter? Som hjälper, stöttar, har tydlig mottagare, uppfyller syftet?

Det skrivna ordet

Jag ligger lite efter med min läxläsning. Så igår först läste jag följande i Hellspong och Ledins bok Vägar genom texten som vi läser till textanalyskursen Texters form och funktion:

En central uppgift för skrivna texter är att förlänga människans minne. Redan våra gamla runstenar hade den uppgiften. Ofta stod de som märken över de dödas gärningar.

Det blir så tydligt med den formuleringen, tycker jag, ”att förlänga människans minne”.

Vi i mobiltelefongenerationen anklagas ibland för att inte kunna nånting. Att all vår kunskap ligger utanför kroppen, ute på internet och sparat i datorn. ”De kan ju inte ens sitt eget telefonnummer!” och så vidare. Nå, nu är väl inte utantillkunskap kanske det främsta egensyftet och självändamålet med livet, men jag tror att farhågorna är onödiga. Alla vet och kan olika saker, helt enkelt.

En sak jag kom att tänka på i och med det här, med kunskap och skrifter och var information finns är boken Fahrenheit 451 av Ray Bradbury som jag skrev ett ordentligt arbete om på gymnasiet. Den utspelar sig i en dystopisk framtid där böcker är förbjudna och all information är standardiserad och förmedlas i ett ständigt radio- och tevebrus.

Läsaren får följa Guy Montag som arbetar som brandman, vars jobb alltså är att bränna böcker – alla hus är brandsäkra. Men naturligtvis så börjar han tveka och ifrågasätta den här ordningen, och det är den förvandlingen som boken handlar om. I slutet (SPOILER, men boken har funnits sen 1953 så en varning kanske är onödig) förstörs samhället i och med ett krig och några få människor beslutar sig för att bygga upp ett nytt ur askan. De har olagligt samlat på sig kunskap genom att lära sig klassisk litteratur utantill, och tillsammans utgör de ett litet bibliotek.

Jag citerar här på engelska, då det är en sådan utgåva jag har framför mig.

‘Would you like, someday, to read Plato’s Republic?’
‘Of course!’
‘I am Plato’s Republic. Like to read Marcus Aurelius? Mr. Simmons is Marcus.’
‘How do you do?’ said Montag.
‘I want you to meet Jonathan Swift, the author of that evil political book, Gulliver’s Travels! And this other fellow is Charles Darwin, and this one is Schopenhauer…’

Jag måste säga att det är skönt att slippa bära med sig böcker i deras exakta form, ord för ord, i huvudet.

(En liten parentes).

Man kan inte annat än älska att gå på en utbildning där föreläsaren entusiastiskt utbrister ”Om vi tänker att jag är en text!” som ett led i att förklara skillnaden mellan vertikal och horisontell intertextualitet.