Vi har faktiskt, i skuggan av den fasansfulla grammatiktentan, även andra uppgifter, och med tentan bakom mig hamnar fokus på dessa. Veckans skrivuppgift går ut på att språkgranska en text på den nivå som man tycker är lämplig (text, mening, korrektur etc.) och som nybliven språkkonsultstudent tycker jag att detta är enormt svårt. Inte själva granskningen alltså, utan valet av nivå.
När vi under en lektion i skriftlig framställning skulle hjälpa till att korrekturläsa en text, märktes snart att det var svårt att hålla fokus på korrekturen. Man ville gärna byta ut en formulering eller ändra ordföljden här och där. Åsikterna gick dessutom isär om vad som var bäst, och våra tålmodiga lärare (och en del uppmärksamma klasskamrater) fick påminna om att det var fråga om korrekturläsning – inget annat.
Så nu när jag sitter och ska språkgranska slår det mig hur svårt det är att avgränsa sig. Jag ser texten och vill genast ändra stora delar på textnivå. Men samtidigt hittar jag korrekturfel och krångliga meningar som jag också gärna pillar med. Vad är lämpligast? Jag vill ju göra texten bättre på alla sätt jag kan, så varför ska jag bara hålla mig till en viss del?
Men jag inser snabbt att avgränsning är nödvändig, trots allt. Jag måste lära mig att skilja på renodlad korrekturläsning och mer djupgående textgranskning och försöka hitta den nivå som är mest relevant för just den här texten. Sitter man där som utexaminerad språkkonsult och en kund ber om korrekturläsning av en text kan man ju inte börja ändra formuleringar hur som helst, om det nu inte rör sig om grova syftningsfel eller liknande. Så med siktet inställt på min framtida karriär biter jag ihop och avgränsar. Även om det går mig emot.
Språkkonsultstudenterna 