Tag Archives: stavningsreform

Cnaste nytt på C-fronten

C står ofta ensamt som förkortning. Vi har vitaminen, partiet, programmeringsspråket, kol i kemin, celsius och så vidare och vidare. Annars hittar vi C tillsammans med k eller h: chock, och, också, tack, bock, och så i längre konsonantkontruktioner som i schablon och schack. Bokstaven är på så sätt ganska vanlig, oexotisk, då den förekommer i väldigt många vanliga ord.

Ensamt C uttalas antingen som /s/ eller /k/: cederträ eller café. På det här viset är bokstaven ganska ovanlig. Det är klart att vid en diktatorisk stavningsreform skulle C försvinna och vi skulle få takk, okk, sederträ och kafé. Som synes är bokstaven ibland det enda som skiljer sig mellan två betydelser, i fallet ceder/seder till exempel. Sammantaget ligger C i botten och är bara vanligare än Y, J, X, W, Z och Q.

C återfinns oftast i lånord. Nu är ju väldigt många ord lånord, men C återfinns ofta i de som är lite speciella, ovanliga, och som överlag inte känns så svenska, i alla fall inte för mig. Celibat, cellulosa, eller cocktail, coda och collage (som finns med alternativa stavningen kollage). Det är svårt att slå upp ord efter vilka bokstäver som finns mitt i, så bidra gärna.

Eftersom jag är en militant förespråkare för försvenskningar tycker jag ofta att C:et borde bli ett K. Jag vill helt enkelt inte riktigt förstå att försvenskningar tar tid, jag vill stava kollage och mikro just så. När jag får välja väljer jag alltså K framför C. Däremot känns det som om det C som uttalas S sällan eller aldrig byter stavning, eller är det bara jag som inte kommer på något exempel?

Hur påverkar det mig som språkkonsult? Innebär det att jag rättar macroobjektivet i en kameraguide? Språket är ständigt levande, och i sådana här fall där det finns två korrekta versioner gäller det att se till hur landet ligger, vilken tycker de allra flesta om mest? Olle J sa att som språkvårdare är finns det två saker att alltid ha i huvudet: språkbruket och språksystemet. Innebär det att om K:et passar bra in i systemet, men att C:et är vanligare i bruket, att jag får välja fritt? Något jag hela tiden tänker på är att det inte är min personlighet som ska synas i texten, utan min förmåga att ta in språksituationen och mottagaren.

När jag väl får vara lite mer personlig, när jag skriver i eget namn, då är det gott om K:n.

Lämna en kommentar

Filed under Om en bokstav