Tag Archives: Olle J

Cnaste nytt på C-fronten

C står ofta ensamt som förkortning. Vi har vitaminen, partiet, programmeringsspråket, kol i kemin, celsius och så vidare och vidare. Annars hittar vi C tillsammans med k eller h: chock, och, också, tack, bock, och så i längre konsonantkontruktioner som i schablon och schack. Bokstaven är på så sätt ganska vanlig, oexotisk, då den förekommer i väldigt många vanliga ord.

Ensamt C uttalas antingen som /s/ eller /k/: cederträ eller café. På det här viset är bokstaven ganska ovanlig. Det är klart att vid en diktatorisk stavningsreform skulle C försvinna och vi skulle få takk, okk, sederträ och kafé. Som synes är bokstaven ibland det enda som skiljer sig mellan två betydelser, i fallet ceder/seder till exempel. Sammantaget ligger C i botten och är bara vanligare än Y, J, X, W, Z och Q.

C återfinns oftast i lånord. Nu är ju väldigt många ord lånord, men C återfinns ofta i de som är lite speciella, ovanliga, och som överlag inte känns så svenska, i alla fall inte för mig. Celibat, cellulosa, eller cocktail, coda och collage (som finns med alternativa stavningen kollage). Det är svårt att slå upp ord efter vilka bokstäver som finns mitt i, så bidra gärna.

Eftersom jag är en militant förespråkare för försvenskningar tycker jag ofta att C:et borde bli ett K. Jag vill helt enkelt inte riktigt förstå att försvenskningar tar tid, jag vill stava kollage och mikro just så. När jag får välja väljer jag alltså K framför C. Däremot känns det som om det C som uttalas S sällan eller aldrig byter stavning, eller är det bara jag som inte kommer på något exempel?

Hur påverkar det mig som språkkonsult? Innebär det att jag rättar macroobjektivet i en kameraguide? Språket är ständigt levande, och i sådana här fall där det finns två korrekta versioner gäller det att se till hur landet ligger, vilken tycker de allra flesta om mest? Olle J sa att som språkvårdare är finns det två saker att alltid ha i huvudet: språkbruket och språksystemet. Innebär det att om K:et passar bra in i systemet, men att C:et är vanligare i bruket, att jag får välja fritt? Något jag hela tiden tänker på är att det inte är min personlighet som ska synas i texten, utan min förmåga att ta in språksituationen och mottagaren.

När jag väl får vara lite mer personlig, när jag skriver i eget namn, då är det gott om K:n.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Om en bokstav

Indoktrinerad efter en halv termin

Olle J kallade den första kursen för en liten indoktrineringskurs i att vara språkkonsult. Och visst var det en sådan. Det är nu självklart för mig att språk ska vara ett verktyg för demokrati och tillgänglighet. Kanske inte alltid, men när det så krävs. Mottagaranpassning har matats in i mitt huvud. Vem talar jag med? Vad vet den personen? Kan vi samma saker? Hur pedagogisk ska jag vara? Alltså är det för mig självklart att offentliga dokument, kontrakt, och så vidare, ska gå att förstå av vem-det-nu-är-som-ska-läsa-det. Punkt.

Men tydligen inte för de* som skriver dessa dokument – juristerna. De vill värna om ”språkets nyanser” och ”exakthet” (läs HÄR och HÄR på Dagens juridik, inklusive kommentarer). För mig låter det mer som om de vill värna ”språkets gamla ord” och ”substantiveringar”. Och visst, jag älskar nyanser, myser vid gamla böjningsmönster och ord, men det är skillnad på litteratur och poesi och all annan text. Svenskan är dessutom ganska snabb på att byta ut ordförrådet, i alla fall jämfört med engelskan. Det är det som ligger till grund för den allmänna uppfattningen om att engelskan skulle ha så många fler ord – engelskan är helt enkelt sämre på att göra sig av med gamla. Det finns ingen anledning till att juristiskan, som trots allt är en version av svenska, ska följa andra mönster för språkutveckling och vara mer konservativ än resten.

Argumentet att svåra ord behövs sker genom jämförelser med andra fackspråk, gärna med fysiken, kanske för att den anses allmänt svår och krånglig. Skillnaden mellan juridiskan och fysikiskan är att juridiskan påverkar meningsuppbyggnaden, medan fysikiskan skiljer sig från vanliga svenskan snarare genom ett annat ordförråd, fler fackord. Jämförelsen är alltså inte så bra; fysikiskan är enklare att förstå.

Men det är klart, att om man inte kan imponera på sina kunder med sina svåra ord och därmed sin enorma fackkunskap, hur ska man då kunna hålla timpenningen uppe? Språket som härskarteknik vid löneförhandlingar beskrivs bra av Jan Gradvall HÄR (kanske något för språkkonsulter att anamma, eller vore det alltför ironiskt?).

Den här diskussionen har varit lite som en ögonöppnare för mig: Alla håller inte med! Så nu har jag två och ett drygt halvt år på mig att slipa argumenten. Det vore jobbigt att ställas mot de här tankarna ute i arbetslivet och inte kunna försvara sin yrkesroll. Om jag klarar tentan imorgon och inte blir utkastad från Nordiska språk vill säga.

* både de och dem är korrekt i sådana här formuleringar med preposition – pronomen – som. Ungefär så här ”…för dem.” (objektsform) ”De som…” (subjektsform)

Lämna en kommentar

Filed under Språkvård

Det svenska språksamhället, 6 hp

Bild från bokus hemsida

Den första kursen vi gick, och nu har slutfört, hette Det svenska språksamhället. Vi hade Olle Josephson som lärare. Det är klart att det är ganska imponerande att få hoppa in i språkvårdsvärlden med honom vid rodret. Imponerande, och skrämmande.

Dessutom är det skrämmande med trettio nya människor (ja vi är så många) som man ska försöka verka trevlig och snäll inför. Och så ska man lära sig allas namn. Jag kunde väl inte så himla mycket om språkvård innan – jo, jag har twitterfrågat Språkrådet några gånger, men längre än så hade inte jag kommit i språkvårdsvärlden.

Och så sitter Olle där. Och vet precis allt om språkvård. Nej, inte vet, ÄR, språkvård. Inte tusan vill man göra bort sig då.

Lektionerna flöt på, och vi lämnade ämnet ganska många gånger.
– Statusvård, säger Olle.
– Jag tycker att fejsbus är en väldigt dålig översättning på facerape. Det står som förslag på Språkrådets onödig engelska-lista, säger någon.
– Fejs-vaddå? svarar Olle.
Och sen är diskussionen igång. Statuskapning (eller kontokapning när det handlar om hela konton och inte den ofta ”vänskapliga” statuskapningen) enades vi (de flesta) om till slut, om inte annat för att få bort associationerna från sexuellt våld. Statuskapning är tämligen genomskinligt också. Man lär sig tidigt på programmet att genomskinlighet är eftersträvansvärt.

Och så var det dags för tenta. Hemtenta. Tre frågor. Och alla är nervösa. Ingen vet riktigt vad som förväntas. Kommer han vara snäll? Det är ju ändå bara första lilla kursen, resonerar vi skrämt. Så vi våndas hemma, skriver våra ord, och lämnar in.

Sen dröjer rättningen. Vi får ut ett mejl där det står att den är försenad och att ”de som kommer få göra omtenta kommer få mejl om det”. OMTENTA???

Det hela visade sig vara ljug – ett spratt eller en nödvändig formalia, vad vet vi. För alla fick godkänt. Och alla var glada.

Det var historien om hur kull 17 hade sin första kurs och ångestade igenom den första tentan. Nästa vecka har vi vår första salstenta.

11 kommentarer

Filed under Språkvård