Tag Archives: skrivkurs

Fem själar, en tanke

Skrivkursen är upplagd som så att vi får en uppgift av lärarna: skriv en sån här text. Vi går hem och skriver en sån text, skickar till lärare och de som är i ens responsgrupp. En responsgrupp består av fyra eller fem personer. Man läser de andra i gruppens texter, skriver lite kommentarer av typen ”Bra genreträff, men otydliga rubriker”. Sen träffas gruppen och diskuteras texterna. Man går hem, skriver om sin text utifrån det man talade om på träffen, och lämnar in.

Eftersom första versionen arbetas fram enskilt blir det ofta fem väldigt olika texter, trots att alla fått samma uppgift. Men den här gången var de slående lika.

Uppgiften gick ut på att du är verksam språkkonsult och får ett mejl från Mattias som sitter på ett mindre kommunkontor. De ska börja arbeta med klarspråk och vill ha en skrivguide utformad efter deras behov. Du ska svara för att sälja in dig själv och dina tjänster, och skriva om hur du skulle vilja lägga upp kommunens klarspråksarbete.

Så här inledde vi i min grupp våra texter:

  • Hej Mattias!
    Så roligt att ni vill börja arbeta med klarspråk.
  • Hej!
    Vad roligt att ni ska satsa på klarspråk.
  • Hej!
    Vad roligt att ni ska börja med klarspråksarbete.
  • Hej Mattias!
    Vad roligt att ni på Xs kommun har bestämt er för att börja arbeta med klarspråk!
  • Hej Mattias!
    Vad roligt att ni vill arbeta mer med klarspråk.
Annonser

3 kommentarer

Filed under Vad gör vi i skolan?

Men jag vet ju ingenting om bygglov!

Jo, jag vet att när mina föräldrar skulle bygga carport för en herrans massa år sedan var de tvungna att fråga grannen om det var okej att carporten hamnade lite för nära tomtgränsen. Det var det.

Utöver det vet jag väldigt lite om bygglov. Dessutom vet jag väldigt lite om hur myndigheter arbetar.

Vi har nu påbörjat en ny skrivkurs, och jag sitter och försöker lösa första uppgiften. Den går ut på att testa ett bygglovsbeslut som vi fått utdelat av lärarna i Språkrådets klarspråkstest, och sedan skriva om beslutet så att det blir mer klarspråkligt.

Förutom att det är svårt rent inbyggt av sig självt är det svårt för att där originaltexten inte förklarar tillräckligt mycket ska ju jag som språkvårdare i demokratins tjänst fylla ut, förklara. Men jag kan inte lista ut om det är Nils Nilsson, som var han som ansökte om bygglovet, eller byggherren (eller så är Nils Nilsson byggherren), eller den kvalitetsansvariga som ska lämna in de olika papprena. Då är det svårt att befolka sina texter.

När vi fått besök av språkkonsulter har de talat om vikten av att sätta sig in i en organisations system innan språkvårdsreformerna kan börja. Förståelse för vad de dåliga texterna betyder är viktigt för att kunna omforumlera dem.

Hm, den här skrivuppgiften var svårare än jag trodde.

(Nils Nilsson, jodå han fick sitt bygglov beviljat. Fritidshus, carport och gäststuga minsann. Och en enda gång — i rubriken — nämns en installation av en eldstad.)

4 kommentarer

Filed under Språkvård, Vad gör vi i skolan?

Företagen måste sluta lura konsumenterna med grönmålning

Vi skrev argumenterande texter till skrivkursen. Vi fick välja ämne, omfattning, medium själva. Sofia publicerade sin här igår, jag publicerar min idag, och förhoppningsvis kommer fler i klassen att göra likadant. Jag skulle tro att vi var många som skrev om sådant som gör oss arga, glada, känslomässigt påverkade helt enkelt. Sen var det säkert en del som inte blev nöjda med sina texter alls och redan förträngt eländet. Vi får se om det dyker upp fler här helt enkelt.

”Företagen måste sluta lura konsumenterna med grönmålning”

Bristande trovärdighet. Konsumenterna efterfrågar rättvisa och klimatsmarta varor och företagen tävlar om att hitta på de bästa sätten att gömma undan dåliga villkor och miljöförstörelse bakom vackra ord, grönmålning. Tyvärr minskar konsumenternas möjlighet till välgrundade val, samtidigt som alltmer ansvar läggs på dem att skapa en hållbar värld, skriver Malin Bornhöft.

Den 19:e oktober anordnades Fair trade-fika på 2 400 platser i landet för att uppmärksamma certifieringen och bredden av märkta produkter. 400 000 svenskar fikade Fair Trade-märkta produkter och meddelade sedan fikan på nätet. Uppmärksamheten kring certifieringar ökar, och allt fler företag inser att de måste hänga med när det gäller att nå ut och meddela till konsumenterna att de arbetar för hållbar utveckling.

2000-talet har än så länge varit århundradet då vi är oroliga för miljön, och i och med den nuvarande finanskrisen börjar vi dessutom ifrågasätta om konsumtion och tillväxt verkligen skulle vara det enda som för ett samhälle framåt.

– Vi måste lyssna på att allt fler ifrågasätter konsumtionssamhället och hetsen att hela tiden köpa nya saker. Detta hänger också ihop med klimatpolitiken, sa Fredrik Reinfeldt under sitt öppningstal på moderaternas stämma i Örebro. Klimatfrågor och sociala frågor går hand i hand.

När Moderaterna, som driver ekonomisk politik med syftet att få folk att konsumera, väcker frågan har det gått långt. Däremot är frågan knappast den som politiken i framtiden kommer att handla om. Men genom att nämna ämnet är det nu etablerat att diskutera konsumtionshets utanför de mest inbitna miljökampskretsarna.

Hur mycket man än kämpar mot konsumtionshetsen så behöver vi alla förbrukningsvaror och mat. Som konsumenter vill vi då vara pålästa så att vår shopping inte, varken direkt eller indirekt, bidrar till skövlad regnskog och dåliga arbetsvillkor. Ingen vill stödja giftiga utsläpp eller uteblivna löner för redan fattiga lantbrukare. Det är paradoxalt att först köpa kaffe framställt av barnarbetare inne i butiken, och därmed bidra till att upprätthålla ett brutalt system, och sedan lägga en tia i Rädda Barnen-bössan utanför, för att motverka samma system. Allt fler ser chansen att kunna förändra genom att välja andra varor redan inne i butiken, och därmed undvika det paradoxala.

Det här har företagen förstått och i den ena reklamkampanjen efter den andra skryter de om hur miljövänliga och socialt ansvarstagande de är. I och med detta har det blivit väldigt populärt att certifiera sina produkter med någon av de certifieringar som finns. I en vanlig matbutik är det på kaffe- och chokladhyllan som det finns flest sorters märkningar att välja mellan.

Marabou har sedan april en grön groda på sina chokladkakor, Rainforest Alliance-märket, och lanserade en stor kampanj för att uppmärksamma deras ansvarstagande. Sloganen under kampanjen var ”Mot en godare värld, en ruta i taget”. Rainforest Alliance-märkta produkter innehåller minst 30 procent certifierade ingredienser, men resten kan komma var som helst ifrån. Odlarna av de 30 certifierade procenten är inte garanterade skäligt betalt, utan kan prispressas efter hur kakaohandeln ser ut just då. Det Rainforest Alliance gör är att de lär odlarna att bli konkurrenskraftiga på den vanliga marknaden. Det finns i kraven inget förbud mot barnarbete, även om barnen uppmuntras att gå i skolan. Så en ruta Marabouchoklad bidrar möjligtvis marginellt, men knappast mer än så, till en godare värld.

Om Marabou verkligen hade velat förbättra världen skulle de antagligen ha märkt sina produkter med Fair Trade-loggan, men det skulle ha inneburit att de tvingas betala ett minimipris till odlarna, och därmed höja priset på produkten i handeln. Odlarna skulle utöver skäligt och garanterat betalt få utbildning, kontakt med fackförbund, och barnen skulle få gå i skolan. Däremot ska man inte stirra sig blind på olika certifieringar, då det finns varumärken som saknar sådana, och som ändå garanterar sina producenter goda villkor. Ett av dem är lyxchokladmärket Valrhona.

Det som händer är att Marabou får möjligheten att lansera sitt märke som ansvarstagande och ärligt. Dessutom får de möjlighet att i och med den nya märkningen också ha en ny reklamkampanj, utan att behöva hitta på nya produkter. Att skapa en bild av ett företag som miljövänligt och socialt ansvars-tagande genom kampanjer, trots att företaget inte alls förändrat sig har visat sig vara väldigt effektivt. Den här metoden kallas green-washing, som översätts till grönmålning eller gröntvättning.

Amerikanska oljebolaget Chevron är skolexemplet för lyckad grönmålning. 1985 lanserades deras kampanj ”people do” (folk gör) som riktade sig till dem som var ”miljömedvetna” och därmed kritiska mot oljebolag. Fortfarande två år efter kampanjens slut svarade målgruppen, och andra, i enkäter att Chevron var det oljebolag de hade störst förtroende för i miljöfrågor. Chevron sålde också mer olja, vilket ökade intäkterna. Bolaget hade inte investerat eller satsat på hållbar utveckling på något annat sätt, de hade bara skapat en reklamkampanj.

Det kan tyckas att grönmålning inte är så illa, bättre än ingen certifiering alls måste det väl vara? Problemet är att företagen kan gömma sig bakom sin miljövänliga fernissa, och fortsätta att utnyttja arbetskraft och natur. Om det är enkelt för företag att framstå som duktiga utan att vara det minskar det viljan att göra gott på riktigt. Trovärdigheten för företags miljö- och rättvisearbete skadas på så sätt, och det är troligt att konsumenternas vilja att påverka försvinner.

Att återlansera sitt varumärke som rättvise- och klimatsmart behöver inte vara dåligt så länge det faktiskt uppfyller sådana krav. Om ett företag hävdar att de är socialt ansvars-tagande så tror konsumenten att det till exempel innebär att det inte förekommer barnarbete i något av produktionsleden. Om det faktiskt är så, då finns ju all anledning att meddela detta, att visa upp att det här företaget gör bra saker. Även om tanken är cynisk, att återlansera märket för ökade försäljningssiffror så är det av godo, så länge det leder till faktiska insatser. Det är inte tanken som räknas, det är handlingen.

Viljan att genom konsumtion göra gott får inte försvinna på grund av företagens alltmer listiga grönmålningar. Grönmålande företag är lika illa som de som inget gör, och som konsumenter borde vi, i brist på politisk viljekraft och styrning i frågan, sträva efter att alltid välja den tredje varianten: de som faktiskt gör gott.

2 kommentarer

Filed under Skolarbeten

Syftningsbarn

Mina kära vänner i responsgruppen har nu två möten i rad fått rätta mina syftningsfel. Det är lite pinsamt. Men, tack och lov, jag syftningsfelar bara när det gäller barn, så då får jag helt enkelt låta bli att skriva om barn.

Så här har det sett ut:

  • Lanseringen av vår nya storsatsning, migränmedicinen för barn i sprejform
  • Det är paradoxalt att först köpa kaffe framställt av barnarbetare inne i butiken

Och för att visa att jag faktiskt lärt mig något på grammatikkursen, så kan jag snabbt konstatera att de olika tolkningarna har att göra med att det inte är helt tydligt var frasgränserna går. Antingen ser man migränmedicinen för barn som en nominalfras (med migränmedicinen som huvudord, och för barn som ett efterställt attribut i form av en prepositionsfras med för som huvudord och barn som rektion). Eller så ser man barn i sprejform som en egen nominalfras, då med samma struktur.

I exempel två beror de olika tolkningarna på om hela barnarbetare inne i butiken tolkas som en nominalfras, eller om av barnarbetare och inne i butiken ska ses som två åtskilda fraser.

Alla tolkningarna är, tyvärr för min del, lika och grammatiskt troliga rimliga i svenskan.

Lämna en kommentar

Filed under Grammatik

Svår men nödvändig avgränsning

Vi har faktiskt, i skuggan av den fasansfulla grammatiktentan, även andra uppgifter, och med tentan bakom mig hamnar fokus på dessa. Veckans skrivuppgift går ut på att språkgranska en text på den nivå som man tycker är lämplig (text, mening, korrektur etc.) och som nybliven språkkonsultstudent tycker jag att detta är enormt svårt. Inte själva granskningen alltså, utan valet av nivå.

När vi under en lektion i skriftlig framställning skulle hjälpa till att korrekturläsa en text, märktes snart att det var svårt att hålla fokus på korrekturen. Man ville gärna byta ut en formulering eller ändra ordföljden här och där. Åsikterna gick dessutom isär om vad som var bäst, och våra tålmodiga lärare (och en del uppmärksamma klasskamrater) fick påminna om att det var fråga om korrekturläsning – inget annat.

Så nu när jag sitter och ska språkgranska slår det mig hur svårt det är att avgränsa sig. Jag ser texten och vill genast ändra stora delar på textnivå. Men samtidigt hittar jag korrekturfel och krångliga meningar som jag också gärna pillar med. Vad är lämpligast? Jag vill ju göra texten bättre på alla sätt jag kan, så varför ska jag bara hålla mig till en viss del?

Men jag inser snabbt att avgränsning är nödvändig, trots allt. Jag måste lära mig att skilja på renodlad korrekturläsning och mer djupgående textgranskning och försöka hitta den nivå som är mest relevant för just den här texten. Sitter man där som utexaminerad språkkonsult och en kund ber om korrekturläsning av en text kan man ju inte börja ändra formuleringar hur som helst, om det nu inte rör sig om grova syftningsfel eller liknande. Så med siktet inställt på min framtida karriär biter jag ihop och avgränsar. Även om det går mig emot.

3 kommentarer

Filed under Allmänna reflektioner, Språkgranskning

Korrekturläsning och Word


Här sitter jag och gör min första korrläsning med ”spåra ändringar” igång i Word. Det är en läxa i skrivkursen. Poängen verkar vara att vi ska bekanta oss med verktygen som finns, att få ur oss allt teknikkrångel innan vi för första gången ska göra det professionellt. Bra tanke, tycker jag.

Under förra skrivkurslektionen visade lärarna oss hur det ser ut i Word när man språkgranskar. Så vi satt hela klassen och tyckte till om vad som skulle ändras i texten. Då blev det tydligt att språkriktighet, som vi väl ändå försöker ägna oss åt, inte är så enkelt. Inte ens vi, som borde vara en ganska språkhomogen grupp, höll alltid med varandra. Så ja, mantrat om att språkriktighet sällan handlar om rätt och fel stämmer väldigt bra.

En annan sak vi diskuterade var färger. En rödmarkering är elakare än en blå- eller grönmarkering, kände många. Hur reagerar en kund som får tillbaka ett dokument som ser ut som här ovan på bilden? Mängder med rött, alltså minst tusen fel! En mörkgrön nyans kanske är att föredra, tänkte jag när jag satte mig att granska. Efter mycket om och men hittade jag inställningen och kunde ändra färg. Men då fick jag höra att det beror på datorn, och att kunden alltså ser sin färg (antagligen rött som är grundinställningen) istället för min gröna fina färg. Via Twitter fick jag också höra, betryggande nog, från språkkonsulthåll att den röda färgen aldrig varit ett problem. Dåså.

Lämna en kommentar

Filed under Språkgranskning