Tag Archives: försvenskningar

Varför är det så gott om J

Jag gillar försvenskningar. Jag mejlar, dejtar (eller nä, det gör jag inte), lajkarfejsboken, och så vidare. Det man ofta hör är att försvenskningar likt dessa är ”barnsliga”. Och på sätt och vis, i Sverige är det främst vuxna, inte barn, som korrekt kan stava engelska ord. Engelska är också ett statusspråk: det är redigt och fint att kunna engelska, minsann. Då ska det synas när man skickar ”ett viktigt mail till CEO’n, eller till human resources avdelningen” [sic! på ‘ och mellanrummet]. Men för att förklara just ”barnsligt”, istället för, säg ”obildat”, tänker jag fabulera lite nu.

<fabulation>Jag tror nämligen att den svenska bokstaven J är barnslig. För om du skulle vilja verka lite barnslig i ditt skriftspråk, kanske du skulle skjiva ungefäj såhäj, föj att bajn ofta haj svåjt föj att uttala R.

Ta den där barnskriften med några nypor salt nu, till exempel skulle kanske barn  inte förändras alls, eftersom det ofta är de trrrrrrremulerande R:en som är svåra, medan de som inte uttalas direkt utan flyter ihop med det efterföljande ljudet brukar vara lättare. N:et i barn är ett sånt ihopsmält ljud, där R + N blir ett [ɳ]. Så ”bajn” och ”svåjt” är nog dåliga exempel, men vi överlever nog allihopa ändå.

Lista på de de svenska bokstäverna, efter frekvens (källa här):

e a n t r s i l d o m k g v ä f h u p å ö b c y –>j<– x w z q

 

J är inte en så himla vanlig bokstav i det svenska skriftspråket, medan J-ljudet är väldigt vanligt i det engelska talspråket, som är det vi utgår från när det ska till en svensk stavning. Överflödet av J förvånar då den svenska läsaren, som kopplar ihop det med barnspråk. </fabulation>

Annonser

9 kommentarer

Filed under Om en bokstav