Uppsatsskrivandets faser so far

Fas 1: Det här är ju livet! Student på grönbete! Jag hänger lite på min praktikplats och dricker gratis kaffe. Vad mer kan man önska?

Fas 2: Det här kan väl inte vara så svårt? Jag lånar en massa böcker så blir det bra.

Fas 3: Fast de här böckerna handlade ju inte om det jag ska skriva om…

Fas 4: Jag gör nog något annat den här veckan.

Fas 5: Helvvv, alla andra verkar ha kommit skitlångt! Och jag har ju inte gjort någonting! Jag måste låna rätt böcker.

Fas 6: Alla de rätta böckerna är redan utlånade! Det är deadline om en vecka!!! [pa’hni:jk]

Det drar ihop sig (försök nr 57)

Äh, jag skulle överraska er allihop med en kulig nedräkning till vår examensdag men si det gick inte. Nåväl – följande gäller: i dag den 28 november är det exakt 189 dagar kvar!!!! Och typ inte ens en endaste timme mer än så för det verkar som att vår sista lektion slutar kl 17.

JIPPI!!!!!

Så, nu kan alla fortsätta med det de höll på med. Heippa!

/Kalle

Koll på läget

En snabb illustration för att demonstrera att konceptet ”koll på läget” inte är något man antingen har eller inte har. I likhet med helvetets kretsar finns det många olika nivåer av koll-på-läget. Eller inte-koll-på-läget för den delen.

Höstkalabalik och allt det där

Mycket att ta in nu när höstterminen har börjat igen? Känns studierna som en separat verklighet där förvirring och små stänk av panik råder så här i början? Du är inte ensam!

Pluggpaus

Sista tentan för terminen är skriven, sista inlämningsuppgiften är inskickad och sista retorikuppgiften är talad. För första gången sen vi började på språkkonsultprogrammet får vi en längre paus ifrån det. Eftersom det är dåligt väder inleder jag det hela med att dricka te och lyssna på Django Reinhardt.

Flöt

Det är roligt med dialekter.

Idag hade jag med mig, en väldigt god om jag får säga’t själv, sallad som lunch till skolan (bladspenat, ruccola, körsbärstomater, chèvre, valnötter, olivolja, honung). Dock hade lådan läckt lite, och det var alltså lite olivolja på utsidan. Efter att ha tagit i lådan en del, ut ur påse, öppna, lägga ifrån sig locket, vrida så det känns bra, var mina händer lite — just det — flötiga.

— Vad sa du sa du? frågade klasskompisarna vid bordet.
— Flötiga, svarar jag förvirrat.
— Heter det så? Vad menar du?
— Fettiga, flottiga, typ. Ja, det är väl inte en tjusigt ord, men ett talspråksvanligt.

SAOL hälsar att flöt är en böjningsform av flyta.

Google hälsar att det verkar som om det oftast är hår som är flötigt.

Att hitta stilnivån

På vår skrivkurs skriver vi alltid en första och en andra version av våra texter. I detta nu sitter jag och skriver version två på min språkspalt, som för övrigt handlar om vilka som bestämmer över språket.

Något som kan vara svårt när man skriver är att hitta rätt stilnivå i texten. Det handlar inte bara om vilka som ska läsa texten utan också i vilket sammanhang texten ska läsas, och i vilket medium texten förekommer i.

Min språkspalt har ett relativt lätt och ledigt språk. Kanske på gränsen till talspråkligt. Jag inser dock efter att ha fått lite välbehövlig kritik och efter att själv ha läst otaliga språkspalter att jag förmodligen bör göra språket lite ”svårare” och mer akademiskt. Det ska inte bli svårläst utan snarare mer vårdat.

Därför sitter jag nu och gör mina text formellare istället för tvärtom, vilket känns lite lustigt. Rätt och fel blir till normer och  inkorrekt språk. Frågan är bara hur mycket formellare det kan bli innan jag börjar göra parodi istället för att hitta stilnivån?

Språksignaler

Jag sitter här framför datorn och läser på ett av mina favoritforum istället för att plugga eller städa, som jag egentligen borde göra. Jag har precis avverkat en tråd om oväntat besök (den är mer spännande än vad det kanske låter som) och kom då att tänka på hur vi uttrycker oss när vi får just besök.

I min bekantskapskrets säger de flesta att de väntar eller ska få besök om vänner eller bekanta ska dyka upp. Men vissa säger att de väntar, har eller får ”främmande” – trots att de känner personerna ifråga.

För mig går det inte riktigt ihop. Något främmande är enligt mig något okänt. Det är ju knappast främlingar som de här människorna väntar på för att fika med? Varför använder man då det uttrycket?

Det här är sådant en språkkonsultstudent kan sitta och fundera på en regnig onsdagseftermiddag.

Bokromantik

Begagnade böcker har sin alldeles speciella charm. De är liksom ”shabby chic” minus chic.
Mitt (begagnade) exemplar av ”Vägar genom texten” är exempelvis både kantstött och smutsig. Flera kapitel har neonfärgade understrykningar på de rader som den tidigare ägaren var särskilt förtjust i.
Idag bidrog jag själv till den autentiska charmen genom att spilla en halv kopp te över boken. Min vaga förhoppning är att boken nu för evigt kommer ha en trevlig arom av svart te och indiska kryddor.

Taxåmycket

Språkkonsulteriet behöver helt klart en tydlig profil! Enligt kull 17 finns det bara ett djur som lever upp till de hårda kraven för officiell maskot. Just det, taxen!

Men inte vilken byracka som helst – syntaxen!

(Denna fantastiskt stiliga tax bor här: http://lenadahlstrom.se/allan/page/2/  Tack för lånet!)