Category Archives: Skolarbeten

Uppsatsskrivandets faser so far

Fas 1: Det här är ju livet! Student på grönbete! Jag hänger lite på min praktikplats och dricker gratis kaffe. Vad mer kan man önska?

Fas 2: Det här kan väl inte vara så svårt? Jag lånar en massa böcker så blir det bra.

Fas 3: Fast de här böckerna handlade ju inte om det jag ska skriva om…

Fas 4: Jag gör nog något annat den här veckan.

Fas 5: Helvvv, alla andra verkar ha kommit skitlångt! Och jag har ju inte gjort någonting! Jag måste låna rätt böcker.

Fas 6: Alla de rätta böckerna är redan utlånade! Det är deadline om en vecka!!! [pa’hni:jk]

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Allmänna reflektioner, Skolarbeten, Tentaångest, Uppsatsen, Vad gör vi i skolan?

Vem bestämmer över språket?

Du har säkert träffat på en språkpolis någon gång, eller kanske är du en själv? En språkpolis som har koll på språket och ofta rättar andras språkmissar och som stör sig när ord särskrivs, eller när det används istället för dem?

Men vem är det egentligen som bestämmer vad som är rätt eller fel? Vem är det som bestämmer hur vi ska tala och skriva? Vem bestämmer över språket?

Ibland hör man folk säga att om ett ord inte finns med i Svenska Akademiens ordlista, så finns det inte på riktigt. Och visst är det så att att SAOL ofta används som ett redskap för att ta reda på hur man stavar och böjer ord. Är det kanske då Akademien som bestämmer över språket?

Sedan finns Språkrådet som ger ut Svenska skrivregler, och Språkriktighetsboken. Också de har stor makt över språket och vad som är rätt eller fel. Bestämmer Språkrådet över språket?

Så finns det ju journalisterna och författarna, och inte minst lärarna. Har inte de också mycket makt över språket? Och hur var det med språkpoliserna?

Faktum är att vi alla är med och bestämmer över språket. Visserligen präglas vårt språk av de normer som finns. Av det språk vi möter varje dag i tidningar och böcker. Av de råd och riktlinjer som ges av Svenska Akademien och Språkrådet. Kanske till och med av språkpolisernas åsikter och kommentarer.

Men det är också så att SAOL och språkriktighetsboken präglas av det språk vi använder. Nya ord som används ofta läggs till i SAOL, och skrivreglerna är baserade på hur folk oftast skriver. Vad som blir språkliga normer bestämmer vi alla. Det som en gång var fel kan bli rätt. Det som var rätt blir gammalmodigt. Du själv har stor makt över språket.

Första utkasten till en uppgift vi hade, där andra versionen såg väldigt annorlunda ut, men där den första versionen egentligen var roligare att skriva.

Vad tycker ni? Vem bestämmer över språket?

 

4 kommentarer

Filed under Skolarbeten

Att hitta stilnivån

På vår skrivkurs skriver vi alltid en första och en andra version av våra texter. I detta nu sitter jag och skriver version två på min språkspalt, som för övrigt handlar om vilka som bestämmer över språket.

Något som kan vara svårt när man skriver är att hitta rätt stilnivå i texten. Det handlar inte bara om vilka som ska läsa texten utan också i vilket sammanhang texten ska läsas, och i vilket medium texten förekommer i.

Min språkspalt har ett relativt lätt och ledigt språk. Kanske på gränsen till talspråkligt. Jag inser dock efter att ha fått lite välbehövlig kritik och efter att själv ha läst otaliga språkspalter att jag förmodligen bör göra språket lite ”svårare” och mer akademiskt. Det ska inte bli svårläst utan snarare mer vårdat.

Därför sitter jag nu och gör mina text formellare istället för tvärtom, vilket känns lite lustigt. Rätt och fel blir till normer och  inkorrekt språk. Frågan är bara hur mycket formellare det kan bli innan jag börjar göra parodi istället för att hitta stilnivån?

Lämna en kommentar

Filed under Allmänna reflektioner, Skolarbeten

Äldre än jag eller äldre än mig; är du en språklig nybyggare eller en vårdare?

Myser du när nya, spännande språkkonstellationer dyker upp? Eller önskar du tvärtom att folk lärde sig skilja på rätt och fel och att man enkelt kunde hänvisa till en bok skriven av en auktoritär språkguru när något lät fel i dina öron? Åsikter om språk finns det lika många av som det finns öron – ungefär två per person alltså. Forskningsresultat visar att många har negativa åsikter om till exempel engelska låneord, men väljer ändå själva att använda dem eftersom de svenska alternativen inte känns helt bekväma. På det sättet är vi alla både språkliga nybyggare och vårdare.

En fråga som ständigt är aktuell och som väcker många känslor är den om det heter ”hon är mäktigare än jag”, eller ”hon är mäktigare än mig”. Alla har vi troligen fått inbankat via skolan och självutnämnda språkpoliser att det första alternativet, subjektsformen, är rätt. Detta på grund av att satsen utelämnar vissa ord och att den fullständiga satsen blir ”hon är mäktigare än (vad) jag (är)”, vilket inte låter helt lyckat om vi använder objektsformen, mig. Men för många går det emot den egna språkkänslan att säga ”jag” i det här fallet, och tittar man närmare på subjektsargumentet i ett annat fall håller det inte.

Till exempel, om vi ändrar meningen och istället säger ”hon är mäktigare än sin mor” så fungerar inte argumentet med att satsen skulle vara förkortad. I modersmålstalarens öron låter följande mening illa: ”hon är mäktigare än (vad) sin mor (är)”. Att använda sig av objektsformen är dessutom vanligare i tal och är det som kommer naturligt för de flesta människor. Enligt språkrådet är det numer helt korrekt att använda båda varianterna, dock är det inte helt oproblematiskt.

Oavsett vilken form du väljer kommer du att stöta på motstånd. Därför kan det vara en idé att analysera situationen – kommer texten att läsas av en språklig nybyggare eller en vårdare? Vem är din mottagare? Det är faktiskt så att om ditt budskap går fram oavsett grammatik, då är du varken en språklig nybyggare eller en vårdare. Då är du framförallt en vinnare!

15 kommentarer

Filed under Skolarbeten

Företagen måste sluta lura konsumenterna med grönmålning

Vi skrev argumenterande texter till skrivkursen. Vi fick välja ämne, omfattning, medium själva. Sofia publicerade sin här igår, jag publicerar min idag, och förhoppningsvis kommer fler i klassen att göra likadant. Jag skulle tro att vi var många som skrev om sådant som gör oss arga, glada, känslomässigt påverkade helt enkelt. Sen var det säkert en del som inte blev nöjda med sina texter alls och redan förträngt eländet. Vi får se om det dyker upp fler här helt enkelt.

”Företagen måste sluta lura konsumenterna med grönmålning”

Bristande trovärdighet. Konsumenterna efterfrågar rättvisa och klimatsmarta varor och företagen tävlar om att hitta på de bästa sätten att gömma undan dåliga villkor och miljöförstörelse bakom vackra ord, grönmålning. Tyvärr minskar konsumenternas möjlighet till välgrundade val, samtidigt som alltmer ansvar läggs på dem att skapa en hållbar värld, skriver Malin Bornhöft.

Den 19:e oktober anordnades Fair trade-fika på 2 400 platser i landet för att uppmärksamma certifieringen och bredden av märkta produkter. 400 000 svenskar fikade Fair Trade-märkta produkter och meddelade sedan fikan på nätet. Uppmärksamheten kring certifieringar ökar, och allt fler företag inser att de måste hänga med när det gäller att nå ut och meddela till konsumenterna att de arbetar för hållbar utveckling.

2000-talet har än så länge varit århundradet då vi är oroliga för miljön, och i och med den nuvarande finanskrisen börjar vi dessutom ifrågasätta om konsumtion och tillväxt verkligen skulle vara det enda som för ett samhälle framåt.

– Vi måste lyssna på att allt fler ifrågasätter konsumtionssamhället och hetsen att hela tiden köpa nya saker. Detta hänger också ihop med klimatpolitiken, sa Fredrik Reinfeldt under sitt öppningstal på moderaternas stämma i Örebro. Klimatfrågor och sociala frågor går hand i hand.

När Moderaterna, som driver ekonomisk politik med syftet att få folk att konsumera, väcker frågan har det gått långt. Däremot är frågan knappast den som politiken i framtiden kommer att handla om. Men genom att nämna ämnet är det nu etablerat att diskutera konsumtionshets utanför de mest inbitna miljökampskretsarna.

Hur mycket man än kämpar mot konsumtionshetsen så behöver vi alla förbrukningsvaror och mat. Som konsumenter vill vi då vara pålästa så att vår shopping inte, varken direkt eller indirekt, bidrar till skövlad regnskog och dåliga arbetsvillkor. Ingen vill stödja giftiga utsläpp eller uteblivna löner för redan fattiga lantbrukare. Det är paradoxalt att först köpa kaffe framställt av barnarbetare inne i butiken, och därmed bidra till att upprätthålla ett brutalt system, och sedan lägga en tia i Rädda Barnen-bössan utanför, för att motverka samma system. Allt fler ser chansen att kunna förändra genom att välja andra varor redan inne i butiken, och därmed undvika det paradoxala.

Det här har företagen förstått och i den ena reklamkampanjen efter den andra skryter de om hur miljövänliga och socialt ansvarstagande de är. I och med detta har det blivit väldigt populärt att certifiera sina produkter med någon av de certifieringar som finns. I en vanlig matbutik är det på kaffe- och chokladhyllan som det finns flest sorters märkningar att välja mellan.

Marabou har sedan april en grön groda på sina chokladkakor, Rainforest Alliance-märket, och lanserade en stor kampanj för att uppmärksamma deras ansvarstagande. Sloganen under kampanjen var ”Mot en godare värld, en ruta i taget”. Rainforest Alliance-märkta produkter innehåller minst 30 procent certifierade ingredienser, men resten kan komma var som helst ifrån. Odlarna av de 30 certifierade procenten är inte garanterade skäligt betalt, utan kan prispressas efter hur kakaohandeln ser ut just då. Det Rainforest Alliance gör är att de lär odlarna att bli konkurrenskraftiga på den vanliga marknaden. Det finns i kraven inget förbud mot barnarbete, även om barnen uppmuntras att gå i skolan. Så en ruta Marabouchoklad bidrar möjligtvis marginellt, men knappast mer än så, till en godare värld.

Om Marabou verkligen hade velat förbättra världen skulle de antagligen ha märkt sina produkter med Fair Trade-loggan, men det skulle ha inneburit att de tvingas betala ett minimipris till odlarna, och därmed höja priset på produkten i handeln. Odlarna skulle utöver skäligt och garanterat betalt få utbildning, kontakt med fackförbund, och barnen skulle få gå i skolan. Däremot ska man inte stirra sig blind på olika certifieringar, då det finns varumärken som saknar sådana, och som ändå garanterar sina producenter goda villkor. Ett av dem är lyxchokladmärket Valrhona.

Det som händer är att Marabou får möjligheten att lansera sitt märke som ansvarstagande och ärligt. Dessutom får de möjlighet att i och med den nya märkningen också ha en ny reklamkampanj, utan att behöva hitta på nya produkter. Att skapa en bild av ett företag som miljövänligt och socialt ansvars-tagande genom kampanjer, trots att företaget inte alls förändrat sig har visat sig vara väldigt effektivt. Den här metoden kallas green-washing, som översätts till grönmålning eller gröntvättning.

Amerikanska oljebolaget Chevron är skolexemplet för lyckad grönmålning. 1985 lanserades deras kampanj ”people do” (folk gör) som riktade sig till dem som var ”miljömedvetna” och därmed kritiska mot oljebolag. Fortfarande två år efter kampanjens slut svarade målgruppen, och andra, i enkäter att Chevron var det oljebolag de hade störst förtroende för i miljöfrågor. Chevron sålde också mer olja, vilket ökade intäkterna. Bolaget hade inte investerat eller satsat på hållbar utveckling på något annat sätt, de hade bara skapat en reklamkampanj.

Det kan tyckas att grönmålning inte är så illa, bättre än ingen certifiering alls måste det väl vara? Problemet är att företagen kan gömma sig bakom sin miljövänliga fernissa, och fortsätta att utnyttja arbetskraft och natur. Om det är enkelt för företag att framstå som duktiga utan att vara det minskar det viljan att göra gott på riktigt. Trovärdigheten för företags miljö- och rättvisearbete skadas på så sätt, och det är troligt att konsumenternas vilja att påverka försvinner.

Att återlansera sitt varumärke som rättvise- och klimatsmart behöver inte vara dåligt så länge det faktiskt uppfyller sådana krav. Om ett företag hävdar att de är socialt ansvars-tagande så tror konsumenten att det till exempel innebär att det inte förekommer barnarbete i något av produktionsleden. Om det faktiskt är så, då finns ju all anledning att meddela detta, att visa upp att det här företaget gör bra saker. Även om tanken är cynisk, att återlansera märket för ökade försäljningssiffror så är det av godo, så länge det leder till faktiska insatser. Det är inte tanken som räknas, det är handlingen.

Viljan att genom konsumtion göra gott får inte försvinna på grund av företagens alltmer listiga grönmålningar. Grönmålande företag är lika illa som de som inget gör, och som konsumenter borde vi, i brist på politisk viljekraft och styrning i frågan, sträva efter att alltid välja den tredje varianten: de som faktiskt gör gott.

2 kommentarer

Filed under Skolarbeten