Äh, jag skulle överraska er allihop med en kulig nedräkning till vår examensdag men si det gick inte. Nåväl – följande gäller: i dag den 28 november är det exakt 189 dagar kvar!!!! Och typ inte ens en endaste timme mer än så för det verkar som att vår sista lektion slutar kl 17.
JIPPI!!!!!
Så, nu kan alla fortsätta med det de höll på med. Heippa!
/Kalle
Så… jag fick underkänt på grammaskriktentan vi gjorde förra månaden. Svordomar och sorg följde på beskedet. Efter ett tag bestämde jag mig dock för att bearbeta det hela med två av mina favoritsaker här i världen: pennor och omotiverade referenser till populärkultur. Resultatet: Joens guide till omtentan! Till alla oss som behöver stöd på vägen.
När man lär sig grammatik så stöter man i princip alltid på exempelmeningar som ska vissa olika grammatiska (eller semantiska) betydelser. Dessa meningar brukar inte alltför sällan vara lite konstiga.
Under de senaste grammatiklektionerna har båda våra lärare konstaterat att vi ofta använder oss av ganska morbida exempel. Det är folk som ramlar, blir slagna, blir bestulna eller luktar illa. Det sista kanske inte är så morbid/morbitt/morbidt, men väl otrevligt kan man ju tänka sig.
I denna stund sitter jag och läser i Språkriktighetsboken och möts av följande exempel (alla på samma sida) :
Tänk så många mörka, morbida meningar på samma sida bara för att demonstrera kollektivord som får pluralböjning!
Jag skulle öva lite på grammatiken. Det blev erhm… poesi istället! (För er som inte är bekanta med Haikus så har jag en fin länk.)
Pluggar grammatik,
kurs: Svenska språkets struktur,
roligt men mycket
Ack dessa fraser!
Så lika och olika
— Finn huvudordet!
Lär om bisatser:
Inte För/ e Finit verb
Dock! Undantag finns
Åh, adverbial!
Grammatiken förvirrar
— Vad är skillnaden?
Så enormt tankspridd,
koncentrationsförmågan
saknar jag just nu
/Josefine
en jordnära poet
Just nu läser jag den här boken. Det står att den heter A dance of dragons (jag suddade ut a:et). Men när jag säger vad den heter säger jag ”Dance of dragons”.
Jag presenterar här en språkspaning. När vi benämner verk, musik, band, böcker, filmer, med deras engelska titlar försvinner artikeln. Varför? För att the är svårt att uttala? Bestämdhetsartikeln kan kännas lite avig på svenska, i och med att vi böjer ordet istället för att använda en artikel: dansen istället för the dance. Det borde inte påverka a:et, som jag kan tycka borde behållas, då vi har en svensk grammatisk motsvarighet: en dans, jämfört med a dance.
Däremot behålls ofta det engelska sättet att skriva titlar, med stor begynnelsebokstav på innehållsorden.
Nå, efter lite googlingar har jag hittat att det finns ungefär lika många resultat på till exempel The Beatles och Beatles när jag söker på svenska resultat. Min teori är alltså inte helt hållbar. Däremot är det intressant att jämföra med engelskan, där formen med the är ungefär fyra gånger så vanlig som formen utan. Det är väldigt svårt att få överblick på vad resultaten är för några, vad det är för texter, och dessutom så kan det skilja sig mellan skriftspråk och talspråk.
Så vad tror ni, försvinner artiklarna konsekvent i svenskt (tal)språk? Har ni egna exempel och tankar? Det brukar ni ha.
Häromsistens skrev jag ett inlägg om chaite, där jag skrev att chai betyder te på många språk, och te – ju naturligtvis – betyder te på svenska. Just mat verkar vara ett område där det finns många sådana här tautologier, upprepningar. Det lär ju ha att göra med att vi gärna lånar in maträtter.
Det är troligt att vi inte alltid tar hänsyn till ordets ursprungliga betydelse. Ofta får det inlånade ordet en snävare betydelse än det har i originalspråket.
Några exempel, fyll gärna på!
Idag satt vi på lektionen och tittade på en text från BRIS. Den handlade om mobbning, och riktade sig till den där stackaren som sitter och undrar varför folk är så dumma och världen är så pest.
Det var bara det, att texten inte var bra. Den var dels som en informationstext om fenomenet, dels som en handlingsplan för att någon odefinierad skulle agera mot mobbningen. Dessutom var tilltalet kluvet, både eleven och en onämnd vuxenvärld tilltalades. Genom passivformer och substantiveringar doldes den som utför de elaka handlingarna, medan den som utsätts hela tiden fanns i fokus. Och värst av allt så sa texten emot sig själv: ”Det är aldrig den mobbades fel” stod det, samtidigt som texten hela tiden satte den mobbades personlighet och sätt i centrum. ”Du är nog lite udda” var kontentan.
”Mobbning är när någon blir utsatt för upprepade negativa handlingar under en tid”, som om mobbning vore en naturkraft som ingen rår för. Här finns ingen som utsätter någon annan, nej, det är bara någon som nästan bara råkar bli utsatt. Hoppsan, liksom.
”Men vem som helst kan bli utsatt för mobbning, inte bara blyga och rädda personer. Vissa personer har ett udda sätt att uppträda.” Jag vet inte ens vad jag ska säga.
Det är så väldigt, väldigt sorgligt att en så här viktig text är så dålig.
Förra veckan var det en text från KP. Den var inte heller bra. Det är lätt att tänka att eftersom texten är skriven i fina punkter, med du-tilltal och är rättstavad, så är den bra. Men den här textanalyskursen pekar ut att det inte räcker. Ofta känner man som läsare att en text är dålig, men man kan inte säga varför. Därför är det väldigt givande att få det här perspektivet på texter.
Men mest är jag bara ledsen. Finns det inga bra texter? Som hjälper, stöttar, har tydlig mottagare, uppfyller syftet?
Jag ligger lite efter med min läxläsning. Så igår först läste jag följande i Hellspong och Ledins bok Vägar genom texten som vi läser till textanalyskursen Texters form och funktion:
En central uppgift för skrivna texter är att förlänga människans minne. Redan våra gamla runstenar hade den uppgiften. Ofta stod de som märken över de dödas gärningar.
Det blir så tydligt med den formuleringen, tycker jag, ”att förlänga människans minne”.
Vi i mobiltelefongenerationen anklagas ibland för att inte kunna nånting. Att all vår kunskap ligger utanför kroppen, ute på internet och sparat i datorn. ”De kan ju inte ens sitt eget telefonnummer!” och så vidare. Nå, nu är väl inte utantillkunskap kanske det främsta egensyftet och självändamålet med livet, men jag tror att farhågorna är onödiga. Alla vet och kan olika saker, helt enkelt.
En sak jag kom att tänka på i och med det här, med kunskap och skrifter och var information finns är boken Fahrenheit 451 av Ray Bradbury som jag skrev ett ordentligt arbete om på gymnasiet. Den utspelar sig i en dystopisk framtid där böcker är förbjudna och all information är standardiserad och förmedlas i ett ständigt radio- och tevebrus.
Läsaren får följa Guy Montag som arbetar som brandman, vars jobb alltså är att bränna böcker – alla hus är brandsäkra. Men naturligtvis så börjar han tveka och ifrågasätta den här ordningen, och det är den förvandlingen som boken handlar om. I slutet (SPOILER, men boken har funnits sen 1953 så en varning kanske är onödig) förstörs samhället i och med ett krig och några få människor beslutar sig för att bygga upp ett nytt ur askan. De har olagligt samlat på sig kunskap genom att lära sig klassisk litteratur utantill, och tillsammans utgör de ett litet bibliotek.
Jag citerar här på engelska, då det är en sådan utgåva jag har framför mig.
‘Would you like, someday, to read Plato’s Republic?’
‘Of course!’
‘I am Plato’s Republic. Like to read Marcus Aurelius? Mr. Simmons is Marcus.’
‘How do you do?’ said Montag.
‘I want you to meet Jonathan Swift, the author of that evil political book, Gulliver’s Travels! And this other fellow is Charles Darwin, and this one is Schopenhauer…’
Jag måste säga att det är skönt att slippa bära med sig böcker i deras exakta form, ord för ord, i huvudet.
Språkkonsultstudenterna 