Tag Archives: engelska

The och a försvinner

Just nu läser jag den här boken. Det står att den heter A dance of dragons (jag suddade ut a:et). Men när jag säger vad den heter säger jag ”Dance of dragons”.

Jag presenterar här en språkspaning. När vi benämner verk, musik, band, böcker, filmer, med deras engelska titlar försvinner artikeln. Varför? För att the är svårt att uttala? Bestämdhetsartikeln kan kännas lite avig på svenska, i och med att vi böjer ordet istället för att använda en artikel: dansen istället för the dance. Det borde inte påverka a:et, som jag kan tycka borde behållas, då vi har en svensk grammatisk motsvarighet: en dans, jämfört med a dance.

Däremot behålls ofta det engelska sättet att skriva titlar, med stor begynnelsebokstav på innehållsorden.

  • The Beatles heter bara Beatles på svenska
  • (The) Clash
  • (The) Lord of the Rings, med (The) Fellowship of the Ring, (The) Two Towers och (The) Return of the King
  • (A) Song of Ice and Fire, med (A) Game of Thrones, (A) Clash of Kings, (A) Storm of Swords, (A) Feast for Crows, (A) Dance with Dragons
  • (A) Streetcar Named Desire (Linje lusta)

Nå, efter lite googlingar har jag hittat att det finns ungefär lika många resultat på till exempel The Beatles och Beatles när jag söker på svenska resultat. Min teori är alltså inte helt hållbar. Däremot är det intressant att jämföra med engelskan, där formen med the är ungefär fyra gånger så vanlig som formen utan. Det är väldigt svårt att få överblick på vad resultaten är för några, vad det är för texter, och dessutom så kan det skilja sig mellan skriftspråk och talspråk.

Så vad tror ni, försvinner artiklarna konsekvent i svenskt (tal)språk? Har ni egna exempel och tankar? Det brukar ni ha.

7 kommentarer

Filed under Skolarbetet leder till andra tankar

Varför är det så gott om J

Jag gillar försvenskningar. Jag mejlar, dejtar (eller nä, det gör jag inte), lajkarfejsboken, och så vidare. Det man ofta hör är att försvenskningar likt dessa är ”barnsliga”. Och på sätt och vis, i Sverige är det främst vuxna, inte barn, som korrekt kan stava engelska ord. Engelska är också ett statusspråk: det är redigt och fint att kunna engelska, minsann. Då ska det synas när man skickar ”ett viktigt mail till CEO’n, eller till human resources avdelningen” [sic! på ‘ och mellanrummet]. Men för att förklara just ”barnsligt”, istället för, säg ”obildat”, tänker jag fabulera lite nu.

<fabulation>Jag tror nämligen att den svenska bokstaven J är barnslig. För om du skulle vilja verka lite barnslig i ditt skriftspråk, kanske du skulle skjiva ungefäj såhäj, föj att bajn ofta haj svåjt föj att uttala R.

Ta den där barnskriften med några nypor salt nu, till exempel skulle kanske barn  inte förändras alls, eftersom det ofta är de trrrrrrremulerande R:en som är svåra, medan de som inte uttalas direkt utan flyter ihop med det efterföljande ljudet brukar vara lättare. N:et i barn är ett sånt ihopsmält ljud, där R + N blir ett [ɳ]. Så ”bajn” och ”svåjt” är nog dåliga exempel, men vi överlever nog allihopa ändå.

Lista på de de svenska bokstäverna, efter frekvens (källa här):

e a n t r s i l d o m k g v ä f h u p å ö b c y –>j<– x w z q

 

J är inte en så himla vanlig bokstav i det svenska skriftspråket, medan J-ljudet är väldigt vanligt i det engelska talspråket, som är det vi utgår från när det ska till en svensk stavning. Överflödet av J förvånar då den svenska läsaren, som kopplar ihop det med barnspråk. </fabulation>

9 kommentarer

Filed under Om en bokstav

Testatus

Jag var på matmässan Mitt kök på Älvsjömässan i helgen. Mycket vin, lite mat. Och en del te. Jag köpte, bland annat, hem ett paket chaite, alltså svart te kryddat med ”traditionella indiska kryddor”. Det smakar te och pepparkakskryddor.

I skolan har vi pratat mycket om hur engelskan är cool, häftig, ett statusspråk. Nu kan det mycket väl vara så att vi har fått termen chai från engelskan, via hippa svenskar som dricker chailatte på Starbucks i New York, inbillar jag mig. Men ett engelskt ord är det inte. Chai, i olika stavningar, betyder på många platser, däribland Indien, bara te.

Te odlas och importeras ju traditionellt från just Indien, Kina och övriga Sydostasien. Det är helt enkelt där de kan te. Därför blir det inte ett engelskt ord som vi tar in, utan ett indiskt, för när det gäller området te så är indiska ett statusspråk.

Snarlikt är det klassiska exemplet på senapskål som vuxit som ogräs här uppe i nordanländerna i alla tider, jämfört med den exotiska ruc(c)olan från matidolen Italien. Och så slår försäljningen efter namnbytet i taket. Det är på sin plats med en liten gardering här, många hävdar att det inte är samma växt utan två olika underarter. Det finns, så klart, en facebookgrupp för alla de som föredrar senapskålen framför ruccolan.

Så min fråga är helt enkelt, skulle vi dricka chaite/latte om det hette pepparkakste/latte?

8 kommentarer

Filed under Språkvård